... försöker jag stenhårt att bli hel igen.

Men idag gör det ont.

Idag gör det ont att alla de där åren var så destruktiva. Att vi, som kunde vara helt fantastiska ihop, gjorde varandra så fruktansvärt illa. Och jag är alldeles för stolt för att säga hej.

För stolt för att försöka nå ut till den där människan som var en fantastisk vän, och som en del av mig saknar.

Där finns inga romantiska kännslor kvar alls. När jag ser en bild på honom slår det mig bara att han är ovanligt lik en bäver i sin nya frisyr. Det som jag hakar upp mig på är nog mig själv. Mitt sätt att hantera, min totala blindhet inför den större bilden. Men livet är rätt fult i en könsordnad beroendeställning.

Förhållanden går käpp rätt åt helvete när man inte kan kommunicera. Vänskapliga som romantiska.

En bit av mig dog där uppe. En jävla massa mil hemifrån. Jag tror inte att den går att återuppliva. 

Det är lite som att han bara tog en del av mig och gick, och jag lät honom.

Jag känner inte till något annat. Jag är gränslös. Jag släpper in och älskar.

Jag ångrar det dock inte. För jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och alla mina små egenheter. 

Idag är det bara tungt. Tungt att jag känner mig så fruktansvärt tillitsskadad att jag hela tiden går omkring och förväntar mig det värsta. Det här med rättvisa, integritet, bekräftelse och kärlek är faktiskt inte helt självklart för mig. Därför tar jag det ogärna förgivet. Jag blir helt ställd av det faktiskt. Att få vara jämlik och att få vara en medmänniska i ett förhållande är helt fantastiskt. Jag har aldrig upplevt det här innan. Jag har en alldeles fantastisk pojkvän. Han låter mig vara mig, i alla lägen. Han låter mig tycka, känna, vara. Det absolut bästa av allt är, att han får mig att känna mig värd honom. Jag behöver inte lägga upp någon fasad eller vända kappan efter någon vind. Och jag duger precis som den jag är.

Jag släpper in och älskar.

"If I could start again, A million miles away. I would keep myself, I would find a way"

//Lolita

"If I let you in, you'd just want out.If I tell you the truth you'd vie for a lie. If I spilt my guts, it wold make a mess we can't clean up"

Gick på inne på ICA för någon dag sen. fastanade framför en av hemavdelningarna. Stod säker i tio minuter och tittade på giftpinnar som är till för att döda skadeinsekter i innomhusblommor. Jag undrade så vad jag skulle få för reaktion om jag bröt upp en förpackning och körde ner två pinnar i halsen på tjejen som befann sig i gången bredvid. Skrikik och bräkig. Säkerligen en människa världen skulle klara sig utan.

Men som tur är är jag ju inte helt jävla tappad, så jag lät bli. Fast jag hade verkligen velat.

Nuförtiden är det som om det lilla tålamod jag en gång hade verkligen är som bortblåst. Jag tappar något på jobbet och jag blir rasande. Ska jag plocka ner en vara men får med mig tre så känns det som om jag har en annalkande hjärnblödning. Det här med att jobba nio dagar i rad för att vara ledig en och sen jobba nio till funkar inte.

Jag kommer att bli galen. Men än så länge har jag inte lärt mig konsten att skita pengar och räkningarna betalar inte sig själva.Men är det verkligen värt att må så här den lilla tiden jag har ledig?

Jag är inte så säker på det.

Idag festar så gott som alla jag känner, tillsammans. Men jag har öppningen imorgon och måste gå upp klockan fem...

God natt alltså.

//Walking out

Igår var det kaos i mig.

Fem kartonger att packa upp växte med nio när leveransen kom. En leverans som vi inte alls hade räknat med och som gav mig dödsångest deLuxe. Det är jobbigt att stå där själv, till svars för allt. Ansvarig för allt. Med så höga krav och en psykosocial arbetsmiljö som är vidrig.

Jag går till jobbet varje dag och känner mig dumpad av kunder. Jag känner mig dumpad.

Idag sålde vi alla bra och det är ju kul när vi lyckas få det att gå åt rätt håll för vår bakåtsträvande jävla skitbutik.

Men jag har mått förfärligt dåligt sedan igår.

Dåligt fysiskt och dåligt psykiskt. Det är som att jag jag imploderar.

Jag vill gråta och skrika samtidigt men jag kan inte, det enda som infinner sig när jag väl försöker tillåta mig är en iskall likgilltighet. Det bara skriker depression.

Jag ska akta mig.

Jag tackade nej till extrajobb idag. För att nästa veckas enda två lediga dagar verkligen ska få vara lediga, lagom till jag kom på att det är både personalmöte och utvecklingssamtal...

En del av mig är helt övertygad om att jag kommer få sparken. Det är rätt jobbigt.

Och så litar jag inte det minsta på min chef. Jag vet inte om jag borde säga något om det i samtalet eller om jag borde tänka på att jag ännu inte är fast anställd och vara tyst. Mest strategiskt är nog det sistnämnda. Men för varje sak jag inte yttrar i ord dör en liten del av mig. En del av min glädje för det jag gör och för människorna jag möter. För om jag aldrig får lov att visa eller berätta vad jag känner, hur ska jag då kunna ge det absolut bästa av mig själv? Man orkar bara bära en viss tyngd en viss sträcka. Sen är det kört.

Men jag är ju visserligen rätt seg. Och tur är väl det. Jag ser inte fram emot att jobba imorgon. Inte alls.

Jag jobbar imorgorn, hela helgen, måndag tisdag och har personalmöte och utvecklingssamtal på onsdag.

Och en del av mig vill dö.

//Walking after you

Att jag minst en gång om dagen dessutom åker förbi pappas grav gör inte saker och ting bättre. Jag relekterar över livet på ett helt annat sätt sen han dog, både på gott och ont. Jag funderar lite på hur min värld hade sett ut om han inte gift om sig efter att han skiljde sig från mamma. Hur livet hade varit utan den där extra familjen och de där halvyskonen. Halvsyskonen som jag så gott som alltid betraktat som hela men som jag nu glider längre och längre ifrån. Jag ska träffa min lillasyster idag, för första gången sedan pappas begravning för ett och ett halvt år sedan. Jag vet inte vad jag känner riktigt. /Walkning after you

Jag har ingen som helst aning egentligen.

Alla har en blogg, ytterst få har ett seriöst syfte. Det känns å ena sidan som ett bra forum för ventilation, men å andra sidan som att det lilla viktiga man vill ha sagt bara kommer drunkna i vilsna tonårspojkars äckliga kärleksförklaringar över internet. Under tiden jag författat det här har jag sett minst tre sådana i "rampljuset".

Jag vet inte vad jag själv har för syfte, det lär vi tids nog märka. Kanske jag också klämmer till med någon check liten kärleksförklaring, man är ju inte ensam heller!

Det här är mitt första blogginlägg någonsin.

Jag kliver ut i ljuset och blottar mig.

Idag är det lördag och majoriteten av denna fina dag har jag spenderat i en av kapitalismens alla högborgar, fullt upptagen med ett jobb som sakta äter mig inifrån. När jag går där ifrån är jag full av förakt.

/The Walker