Blogginlägg kan inte alltid vara rosa och fluffiga. Jag kan inte alltid vara rosa och fluffig.

I am the seal walking in to the club.

-------------------------------------------

Det har inget med någon annan än mig att göra. Och jag fixar, eller försöker åtminstone. Det går långsamt, är besvärligt, och jag drunknar i snigelslem.

Någonstans bottnar det i allt det där jag vuxit upp med och fått lära mig som är fel. Jag vet inte hur man upprätthåller någon som varit bra när det väl har förstörts av något dåligt. Förstår man vad jag menar när jag skriver så?

Jag är liksom felprogrammerad, har ingen normal förföreställning om hur man gör sånt här.

Och allt är ju väl, ingenting har hänt. Men jag mår tokdåligt. Det är nog delvis beroende på den orättvisa som kvinnan drabbas av varje månad. Men det ganger i mig. Jag tror att det kan kopplas till att majoriteten av alla jag har älskat och som påstått sig älska mig tillbaka inte varit speciellt ärliga.

När jag var tolv år gammal sa min pappa till mig att han inte älskade mig. Och att han nog aldrig älskat mig någonsin.

Men jag älskade honom ändå. Hela vägen upp till månen och tillbaka.

Tillit är besvärligt och smärtsamt. Men ändå har jag inga problem att släppa den garden när någon vettig och vacker väl kommer kring. Som nu.

Men det är svårt att förklara. Eller jag vet inte. Kanske är det inte så svårt, bara inte så logiskt. Kanske tycker folk med normala föreställningar att det bara är löjligt. Men jag mår ändå skit för det.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är fel på mig. Dysfunktionella jävla fruntimmer.

Vansinnigt osäker på sig själv. Att bli dumad på jobbet varje dag hjälper inte.

Den där kunden som petade på mitt fett med orden "sådär vill inte jag att det ska se ut, det är fult" triggade. Plötsligt blir man medveten om hur tjock man faktiskt är. Och när jag blir det så äcklas jag av mig själv.

Jag äcklas av allt idag, varenda liten cell i min kropp föraktar jag. Och jag är bara så ledsen att jag inte är mig själv i någon annan. Bara så ledsen.

Men heyy... imorgon är jag fast anställd.. och det är väl värt att fira?

Jag är skeptisk.

/The Gunslinger

Återigen stör jag mig på "rampljuset". En "Kreativ Tjej" försöker locka läsare genom sitt forograferande och pysslande, men måste hon se ut som en hora på sin bild för att lyckas? Världen äcklar mig.

Det har hänt massor sedan jag skrev sist. Det största som har hänt är väl att jag fixat ny strömsladd till datorn, och så har jag bokat tid för bläcket. Nu är det dags för tattueringen. Äntligen säger jag. Om lite mer än en vecka ligger jag under nålarna:)

Överlag har det varit något av en failmånad. In på sjukan för magen och nu senast har jag lyckats paja ryggen. Uppenbarligen är jag benägen att blåsa omkull rätt ofta. Pinsamt nog innan stormen kom. Gick inte ens ut igår och nu blir jag sen till jobbet eftersom tågen inte går.Betalade räningarna igårkväll och konstaterar att det blir tufft ekonomiskt resten av månaden. Depositionen på tattueringen är redan gjord så den slanten kommer inte tillbaka. Men kanske att jag borde ta en tid i januari istället? Fast nä, jag har väntat i ett år, det får räcka.

Hursomhelst är alla räkningarna betalda och bara det borde faktiskt vara en lättnad, skäms på mig för att jag inte känner så. Har tre julklappar kvar och de är väl inte så superbilliga, men jag kan leva på kärlek och smoothies, no problemo.

Det här blir ett hackigt inlägg, men jag är smärtpåverkad och tankspridd. Sitter och funderar på hur jag ska överleva en arbetsvecka med den här ryggen. Det är ju inte riktigt som så att jag har råd att vara hemma. Och det vill jag inte heller för då blir jag galen och riktigt sur. Förhoppningvis blir det bättre när jag kommit igång och rört på mig lite mer. Just nu sitter jag ju bara stilla här. Sovit så värdelöst inatt. Drömt en massa konstigheter. Glömde ta min medicin igen igårkväll.... det är andra kvällen i rad. Tar jag den inte ikväll så går jag in i abstinens. Det är grymt drygt ska ni veta. Hade jag kunnat ta den nu så hade jag gjort det, men det känns inte helt reko att komma till jobbet och vara helt väck.

Jag får bita ihop och göra något kreativt av det.

Fast jag vill ju inte jobba:I

Eftersom jag lyckades paja min strömkabel för några veckor sen har jag inte riktigt kunnat blogga. Ska köpa en ny imorgon, sen har jag en hel del att uppdatera!

/Walker

Jag har hittat en återförsäljare i staden där jag jobbar.

Jag kommer att bli så fattig, men det är så värt det.

Jag sitter och lyssnar på skitmusik som påminner mig om allt som har varit.

Vet inte riktigt varför men det är väl inte helt genomarbetat än. Igårkväll hade jag en sån frukatnsvärd ångest över livet där uppe. Alla jag lärde känna som numera bara är spöken på facebook.Facebook, den humorsistiska sajten som föreslår att jag ska bli kompis med min föredetta pojkväns nya flickvän. Alla som blev som en familj men som jag nu inte ens kan säga hej till. Det känns som en helt livstid sen, som att allt det där tog plats i en annan värld.

Det tar tid att bearbeta långa förhållanden, speciellt de som gick käpp rätt åt helvete.

Men jag är trött nu. Trött på att inte kunna låta bli att tänka tillbaka på och undra hur det kunde ha sett ut. Undra hur det hade gått om jag hade agerat annorlunda, inte varit så fokuserad på mig själv och det jag var med om. Men det är ju lätt att sitta här och piska sig själv i efterhand. Det enda jag verkligen vet nu är att inget av det där kommer hända igen. Det är skillnadsgraden natt och dag här. Livet är skitljust just nu och jag klagar inte.

Men jag kan inte sluta undra. Mest om jag någonsin kunnat bli lycklig där uppe. Jag tror inte det.

Inte ens om jag träffat någon ny där. Jag är ett flockdjur. Klarar mig helt enkelt inte utan min familj.

Men jag mår så mycket bättre nu.

Och igår hände något alldeles fantastiskt roligt. Handels kom och befriade mig från en halvtimmes arbete:) Vi hade en lång och fin diskussion om min arbetsplats och hur jag vill ha den. Så när jag blir fast anställd ska jag bli skyddsombud och gå lite utbildningar hit och dit. Skojs. 

Kan det vara så att den politiska karriären börjar här?

//AIK är fan äckligt

Ben and Jerrys laktosglass. Det här blir spännande. Den är lätt värd vartenda sura öre den kostar, men vi får se hur många minuters bibelstudier det blir på dass sen. Laktoskännslighet är inte alltid kalaskul.

Jag slutade tre idag. Grät på bussen hem. Inte för att jag var trött, utan enbart för att jag vet att jag ska dit imorgon igen. Enbart för att jag vet att den där listan sitter i personalrummet och hånar mig. När som helst trillar det in ett mail, eller kanske rentav två, där man undrar hur det kommer sig att jag är så usel. Om inte annat så kommunicerades det på utvecklingssamtalet. Det här är inte okej. Jag känner att jag inte vill vara där längre, känner inte att det är kul. Förljden av det blir att jag faktiskt gör ett dåligt jobb. Och hur mycket jag än försöker att göra bättre infrån mig är det en likgiltig röst där inne som saboterar allt. Jag är helt övertygad om att jag kommer få sparken. Vilket är rätt löjligt med tanke på att det är jul snart. Jag är löjlig. Löjlig som överhuvudtaget tar åt mig. Varför kan jag bara inte skaka av mig det? Inte ta det personligt. Inte internalisera kritiken och piska mig blodig för att jag inte duger. Det är ju bara ett jobb, inte ska väl det vara så svårt att genomföra? Eller? Jag känner mig rätt vilsen måste jag erkänna. Jag tror att mitt största problem är att jag inte är helt säker på vad jag vill, och att jag har tappat lusten. Varenda kund känns som ett problem, ett hinder, rentav en kränkning. Jag tycker att jag säljer mig själv alldeles för billigt.

Men ett jobb är ett jobb, eller hur?

Är inte helt säker på om det är hösten eller situationen, men katastroftänkandet har återinträtt och funnit sig tillrätta i min vardag. Det är lustigt hur man tror att man blir av med saker, att man utvecklas ifrån dem. Det är också rätt löjligt. Katastroftankar är nog ganska allmänt för maskrosbarn och alla barn av kaos. Men det blir ingen detaljerad förklaring nu. Det orkar jag inte. Jag vet bara att jag måste rikta föraktet och allt det där intensiva någonstans, och då blir min hjärna vild. Det är så uppenbart för mig att jag inte mår bra, torts att det enda som inte funkar i mitt liv just nu är jobbet. För allt annat är verkligen toppen! Men jag tänker challenge accepted. Att det är nu jag ska passa på, när allt annat är lugnt och stabilt, att faktiskt gå till botten med de här tankarna. Och det här sättet att avreagera sig på. Det är själdestruktivt och något sådant har jag inte tid med när jag faktiskt mår bra.

Jag tänker börja med att dagligen påminna mig själv om att jag är ämnad för så mycket mer än så här, att det här bara är ett tillfälligt stopp på vägen. Och en sjuhelvetes jävla bra erfarenhet.

//These boots were made for walking, and that's just what they'll do. One of these days these boots are gonna walk all over you.

Det var iallafall så det kändes idag. Jag är både känslig och kännslosam, därav lite(läs mysket) lättkränkt och långsint.

Det var visserligen inga direkta nyheter som presenterades under denna fantastiska stund mellan  mig och min chef.

Vi pratade lite om min utveckling och hur det kommer sig att den gått käapp rätt åt helvete på senare tid. En del av mig vill ju vara ärlig, riktigt ärlig.

Men precis som jag konstaterat tidigare så betalar inte hyran och räkningarna sig själva. Bagarmötet tog väl två planerade timmar och sen var det dags för utvecklingssamtalet. Överlag känns det ändå helt okej med tanke på att jag inte riktigt hade tänkt göra karriäar här. Jag söker lite annat, funderar pån att komplettera mina studier så jag kan söka in på program nästa år kanske. Men det är bara ett kanske.

Jag får styra upp nu och göra ett bättre jobb helt enkelt. För när det kommer till kritan är det ju precis det det är, ett jobb. Jag får distansera mig lite mer tänker jag. Inte lägga ner hela min själ i det här.

Resten av kvällen är jag iallafall ledig och det är väldigt skönt. Har varit ensam nu sen jag kom hem och ord kan inte beskriva hur skönt det är med egentid. Annars är det ju alltid någon i min närhet. Ibland behöver man få vara ifred, andas ut. Kanske skrika och gråta lite. Annars orkar man liksom inte. Min underbara pojkvän kommer dock snart. Då ska vi laga mat, sen ikväll blir det vin med ost och kex och Paranormal Activity 2. Jag vill nämligen se trean på bio. Men han är ingen filmfantast så som jag. Han är mer av en läsare. Vi får se det som att vi kompletterar varandra. Just nu är jag en bloggare och en sångare. Jag må ha en skitliten teve, men helvete vad jag har ljud;) Mina grannar får igen för att de är nattugglor utan vett. Just nu är det en ganska hård period. Innehåller musiken inte dubbel baskagge så duger den nämligen inte. 

Usch, det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva ikväll. Mer seriösa ting. Men min hjärna och mitt hjärta orkar helt enkelt inte gräva. Även om jag behöver få det ur mig.

Allt är i sin ordning, men jag är inte okej.

Pappadag.