Trots att det här är en ledig dag har den varit väldigt stressig. Tider att passa som inte direkt passa bra ihop med matvanor och viljan att ta dagen som den kommer. Och att gå på en cellprovstagning är ett trauma i sig, även om det gick bra och var klart på under fem minuter. Bara att ligga i den där stolen gör fysiskt ont i mina finare delar, som att saker man upplevt etsat sig fast. Många gånger är det ju så också, att smärtan sätter sig i cellminnet i underlivet och blir kronisk. Tack och lov har jag det inte så längre, men det räcker att jag ska se den där jävla stolen för att alla minnen ska komma tillbaka. Jag skulle ha anmält den där barnmorskan som fullföljde undersökningen trots att jag klart, högt  och tydligt sa NEJ. Det är nog en av de värsta kränkningarna jag någonsin har varit med om. Jag önskar att hon visste hur ont det gjorde, och att jag efter det inte kunde sätta mig ner resten av den dagen. Det underlättade inte direkt att barnmorskan i fråga dessutom var mor till min dåvarande pojkväns bästa polare. 

Grå och regning dag, inte alls som jag ville ha den.

Men nu har jag ätit ihjäl mig (nästan) och betalat alla räkningar.

Jag har det ändå jävligt bra.

//Gunslinger

Mitt ego kommer att bli min död.

Av alla tillfällen väljer jag just det här för att snoka på Blondinbella. Det har jag inte gjort på ett år eller så.

Jag hinner skriva Blond.

Visst dyker hon upp i adressfältet, men det är tätt följt av ett jävla entourage blondiner. Den ena porrblondinen efter den andra.

Och jag vet att det inte angår mig, och att jag inte har rätt att säga något. Men det här inlägget är instinktivt och måste skrivas.

Jag har ett problematisk förhållande till den här situationen, till porr i allmänhet.

Jag är inte blond.

Självklart har alla rätt till sina egna sexliv, jag säger inget annat, syftet med det här är bara att få skriva av mig.

Det kanske är mig det är fel på, som näst intill aldrig glor på porr.

Men det gör mig otroligt ledsen att alla porrblondiner är mina raka motsatser.

Jag tänker inte ljuga.

När det tar tio minuter att komma in på den här skitsidan tryter det lilla tålamod jag är begåvad med. Men nu är jag här så det är lugnt.

Sovit som en död hela natten, mycket välbehövligt.

Det har varit en väldigt fin vecka, bara helgen som gör mig lite nervös. Vissa människor fungerar bara mindre bra ihopa och jag mår rätt dåligt av att låtsas. Men bortsett från det har jag mått väldigt bra och det känns som om det mesta går åt rätt håll nu Jag har en känsla av att jag har hittat en balanserad distans till min ledning nu. Kanske beror det på att jag inte jobbat på jobbet på hela veckan, men det lär jag ju märka ikväll.

Fascinerande.

/Blubb

Han slog mig.

----------------

Han gav mig inte stryk,men han slog mig.

Det var inte fråga om ett bråk eller ett spontant vredesutbrott utan en ganska så absurd situation. Väldigt oväntad.

Det gjorde inte ont och jag vet inte om jag känner mig som en misshandlad kvinna. Men jag kände mig kränkt.

Antagligen är det därför insikten kommer nu, två år senare.

Tendensen fanns där redan efter ett år av årt fyra år långa förhållande och hade det varit idag, en massa erfarenheter rikare, hade jag vänt mig och sprungit andra hållet.

Jag reflekterar över det nu för att jag drömde att jag såg honom för sista gången för någon natt sedan.

Man kommer att tänka på vad man gått igenom tillsammans då. Hur man har format varandras liv.

Kanske har jag förstört lika mycket av honom som han gjorde av mig, men jag tvivlar på det. Jag har dock lärt mig en väldig massa saker jag inte hade lärt mig annars, så någonstans bakom all förnedring och alla kränkningar så är har jag ett litet uns av tacksamhet. Om än väldigt lite.

Det är svårt att känna att man vill ha en relation till människor som gjort en väldigt illa. Och jag beundrar min nuvarande pojkvän för att han klarar av att umgås med sina före detta flickvänner, att de verkligen kan vara vänner.

Även om han alltid kommer att förbli min första stora och brutalt intensiva kärlek, och någon jag varit väldigt nära vän med, kommer jag nog aldrig kunna landa i en stabil relation med honom. Han har kallat mig Hora alldeles för många gånger, spottat efter mig en gång för mycket och kastat lite för många föremål efter mig för att jag ska känna att vi är bästisar. En del av mig kan resonera sig till hur det kommer sig att man beter sig så. Men jag brottas med tanken på om det verkligen är befogat, någonsin, att behandla någon man påstår sig älska, så illa?'

Att jag tycker att det är befogat och att jag förtjänar det visar på att jag inte är helt okej än. Att jag har ytterligare 511 insikter kvar innan jag förstår att man inte kallar sin flickvän Hora eller fitta varje gång man druckit alkohol.Jag har en hel del kvar att jobba med, men det sker i en lugn och fin takt just nu. Det passar mig perfekt.

Det vore spännande att höra hans definition av vårt förhållande. Jag var verkligen inte världens bästa partner alla gånger och jag kan erkänna det och lära mig samspela bättre, men kan han?

Jag skulle säga att han behöver hjälp. Att allting inte står rätt till. Men det är inte upp till mig, det måste han inse själv. Av alla människor jag har träffat så är han nog den en av de trasigaste.

Jag borde läsa Anthony Kiedis självbiografi, den ropar på mig när jag går förbi de i hyllan.

----------------------------------------

Igår var en fantastisk dag.

Möblerade om, storstädade och åt mat utan att avlida.

Spenderade eftermiddagen med världens bästa mamma och syster för att sedan avsluta den med finvin och goda vänners lag. Idag har varit en jobbdag och en ganska så bra sådan. Kanske inte sålt bäst men sålt hyfsat med tanke på hur borta jag har varit i huvudet hela veckan.

Har precis käkat dundermiddag toppad med grymt god Citronglass. Snart är det An American Horror Story och sen blir det natten. Imorgon väntar jobb i en butik jag inte varit i på ett tag följt av facklig utbildning tisdag och onsdag :-)!

Orolig i själen men lugn och jordad.

/Walker

Att prata är ibland en jävla förbannelse.

Jag är ju uppdaterad och vet hur det ligger till men det hjälpte inte alls. Snarare tvärt om.

Imorse när jag vaknade var jag dubbelt så ledsen som när jag gick och la mig.

Jag mår jättedåligt just nu och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Jag fattar att det tär på andra än mig och att det är ohållbart i längden men ska jag låtsas att allt är okej?

Jag gör inget annat hela dagarna, än att le och säga att jag mår bra när jag är social med kunder och kollegor. För det är socialt oacceptabelt att vara ärlig. Kanske skulle jag må bättre om jag inget sa, det kanske skulle innebära att jag fokuserade mindre på det som jag mår dåilgt av. Men just nu känner jag mig ensammast i världen. För ingen orkar lyssna och jag fattar det, jag orkar inte heller. Men jag vet inte vad jag ska göra.

Jag har kryssat av en hel del på min lista över saker som ska göras, men jag mår inte bättre för det.

Jag har gått igenom vad jag lärt mig av allt det här, men jag mår inte bättre för det.

Jag kan inte försöka mer än vad jag redan gör. Jag föröker allt jag orkar. Tänker på annat, planerar inför saker jag har att se fram emot, och vad jag skulle kunna göra istället för det jag gör nu. Men jag mår inte bättre för det.

Problemet är att jag är beroende av problemet. Hade jag bara kunnat bli kvitt den här arbetsplatsen, det här företaget, ja då hade det mesta nog ordnat sig. Men jag kan inte säga upp mig och jag kan inte utgå ifrån att jag kan få tillräckligt med jobb för att försörja mig om jag väljer att ta facklig strid. Att återgå till ett liv som arbetslös deprimerad ungdom på socialbidrag finns inte på kartan, så då får jag stå ut. Men det kostar mig mer än det smakar. Det kostar mig därför att jag lägger ner så mycket av mig själv i allt jag gör. Sådan är jag som person och det är väldigt svårt att ändra. Jag har aldrig kunnat släppa in folk halvvägs, engagera mig halvt. Jag är allt eller inget på många plan och när jag ger allt och får en smäll på käften tillbaka så spränger man mitt hjärta i bitar. Det är liksom bara att ringa städningspatrullen. Det här har hänt mig förr i mellanmänskliga relationer, men aldrig med ett jobb. Kanske kan det bero på att det är mitt första riktiga. Men det här är så absurt. Det här är ett företag som drivs av vinst. Ett företag vars huvudsyfte är att sälja så mycket som möjligt med störst vinst med så lite kostnader som möjligt. Inte ett företag vars huvudsyfte är att massera stora egon eller vara ödmjukt inför sina arbetare. Det här är inte ett företag där man uppskattar sina anställda för deras kompetens, engagemang och passion för service. Det här är ett företag som ger en parfym till dig som sålt bäst på månaden.

Det här är ett företag som skiter högaktningsfullt i min stolthet, min känsla för rättvisa och mitt ego.

Det här är, och kommer att  förbli, en av mitt livs viktigaste lärdomar.

Och jag vågar inte uppskatta hur många gånger jag kommer att behöva göra om det innan jag lär mig att jag inte ska ge bort mig själv, eller mitt hjärta, det första jag gör. Men när den dagen väl är kommen, då har jag blivit lika hjärtlös som min chef och äckelasen på Svenskt Näringsliv.

-------------

Jag blir fullständigt livrädd när man pratar sådär som jag gjorde igårkväll. För mig bli allting alltid så stort. Jag tränar väldigt ofta på att släppa saker och det har ju varit sämre än det är nu, men det är som om det bara blir fel.

Som om jag är  fel. När jag får för mig att jag är fel, eller ställer till besvär av något slag, är jag helt övertygad om att jag kommer att bli lämnad. Jag tvivlar på att det är så just i det här fallet. Men den tankegången sitter så djupt rotad i mig. Jag är någon man älskar när det passar, inte oavsett om jag mår bra eller dåligt. Jag är alltid utbytbar.Personer jag växte upp med var inte alltid lysande pedagoger.

Det var någon korkad jävel som sa till mig på min pappas begravning att jag äntligen kunde släppa honom nu. Det värsta är inte att folk dör, det värsta är att de dör när man inte är klar. När man har något otalt.

Han må vara en del av jorden på kyrkogården, men allt det där jag upplevde på grund av honom äter mig ibland inifrån. Men ja, jag önskar att jag kunde släppa alla de där gångerna han valde någon eller något annat framför mig.

Det här är inte ett emoanfall, det här är en seriös fundering.

Jag hade sminkat mig jättefint och planerat att ta bussen 16.45 Min underbara pojkvän har födeseldagsfest ikväll.

Men nu sitter jag här och gråter som en treåring som inte hittar sin napp och allt känns smått hysteriskt.

Min mormor dog för en vecka sedan.

Det fattade jag i torsdags kväll.

Jag har ingen pappa och jag har ingen mormor. Mormor var min gudmor. Jag har bara mamma kvar nu känns det som. Trots att jag har en massa bröder och systrar.

Tog en bakislur i soffan och drömde att hon dog. Det är sådana där grejer mitt undermadvetna måste upphöra med genast för jag fixar det inte. Och jag hinner aldrig ta mig tid att vara skör och ensam. Jag hinner aldrig reagera på något och dett ruttnar i mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag vill bara vara själv och lyssna igenom pappas samlingar.

Bara vara och kanske vara lite ledsen.

Trots att allt egentligen är väl i världen är det jävligt tufft just nu och jag dansar omkring på bristningsgränsen, i klackar som är för höga.