Snart är det ett nytt år. Och jag inleder det med att missa avslutet på detta med att vara kass i min IBS.

Har legat nere för räkning i vinterkräksjukan sen den 26/27e, så det är inte så konstigt att min IBS kickar in nu med denna veckas urusla kosthållning. Det är bara så förfärligt tråkigt att både förlora inkomst och tid med mina nära och kära. Alla planer fick jus tällas in och folk drog i trådar hit och dit för att få ihop något. Och så när jag äntligen känner mig frisk nog att fira nhyår med min älskling så bryter min mage ihop fullständigt.

Fyfan vad jag hatar det här.

HATAR.

Gott nytt jävla pajasår, pissmage.

Imorgon är det julafton och det enda jag känner är stress. Just nu tänker jag bara på min döda pappa och alla de där extra syskonen han knullade fram efter skillsmässan med mamma. Tänker hårt och länge på hur det kommer sig att jag inte älskar dem någonstans. Jag vill inte träffa dem alls. Det är skitjobbigt.

Men snart ska jag ta en taxi hem till världens bästa mamma och mysa ner mig totalt.

Imorgon är det julafton. Något jag tänker fylla med kärlek och värme, inte död och avsky.

Walking away.

Ja du läste rätt. Bakfylla, på en fredag. Därför att somliga knega hela helgen och förlorar all social tid av värde och alla acceptabla tillfällen att dricka. Men igår drack jag Kir och spritdrinkar och hade djupa samtal om min uppväxte med min pojkvän. Han är en fantastisk människa som kan hantera mig. Inte för att jag egentligen är så komplicerad, utan för att jag själv finner det svårt. SÅ jag beundrar honom för hans insatser i min verklighet. Han är mitt hjärtas silvertejp.

Just nu är han och handlar fruktost till mig. Fick ett enormt bakfyllesug på julmust.

I väntan på att han skall komma tillbaka är det bara jag och världens galnaste katt hemma. Jag trollade homon innan (Lika e boss) så nu springer han omkring och är helt loco. TIttar på mig underligt och låter som en gäll Chewbacca.

Ett av världens bästa djur, tveklöst en karaktärskatt.

Mycket har hänt sen jag var här sist. Bland annat har jag tatuerat mig, för att jag är cool. När somliga tatuerar mainstream-motiv tatuerar jag in min avlidna pappas konstverk. Kan kommer med stolthet bära det mned mig tills jag dör, för att det betyder mer än ord kan beskriva. Sen så har jag blivit fast anställd och därmed förtroendevald av mitt fack. Det är superroligt. Jag ska fixa grejer nu. Dra igång på allvar. Först med arbetsmiljön och sen med mitt kontrakt. Scumbag trolling kan an ju säga om det. Tillägskontrakt..pfff... det här blir underhållande:)

NEj... nu kom min kärlek med julmust!

Bakisfruktost!!

/Walker

Jag lyckades, via penna och papper, förmedla något annat än text idag. Jag lyckades sätta den där kännslan jag går omkring och bär på på pränt. För precis som den ser ut känner jag innuti. Som att jag kräks våldsamt och kaskadlikt över allt som har med konsumtion att göra. Samtidigt måste jag upprätthålla fasaden och vara trevlg mot alla som jag möter, även de som inte är så trevliga mot mig. Jag ska se glad ut och svälja, som den där importerade tonårshoran från polen. Fattar inte folk hur äckligt vi egentligen lever? Konsumera mera-tanken dränker oss i kännslobedövande ting och rätten att äga och ha. Den är destruktiv. Jag önskar att folk kunde inse det.

Att jag lyckas rita något som inte ser ut som en ofrivillig spasm är inte så lätt alla gånger. Oftast blir jag så fruktasvärt frusteread av att det som finns i min hjärna aldrig når ut i mina fingrar. AdHd varning där kanske? Men idag tänkte jag inte alls. Jag började i mitten och arbetade mig ut. Så som jag nog måste göra med mig själv för att klättra over hinder och flytta berg. Inte se utifrån och förakta, utan börja inifrån. Analysera och förstå, absolut inte klandra.

Kritikskygga jag la faktiskt upp ett foto av det jag åstadkommit på facebook. Inga större reaktioner egentligen och det är helt okej. Syftet med det var inte enbart att mata mitt ego,utan även utsätta mig för andras dömmande ögon.

Jag börjar infirån och analyserar mig ut i hopp om att förstå varför jag är så livrädd för att inte duga. Jag konstaterar att det inte är lätt att ha en mindre frisk förälder som liten. Jag förstår dock att den mindre friska föräldern inte visste bättre än att stjälpa istället för att hjälpa. Ibland duger det, oftast inte alls. Så känner jag inför så gott som allt jag gör. Men idag är jag nöjd. Med dagen som helhet, och med insikten om att allt fungerar så mycket bättre när jag lägger mig på en harmonisk nivå där jag inte riktigt bryr mig om vad som händer runt omkring mig. När jag bara går omkring och är allmänt nöjd med livet har jag fullt av ork för min dag och mitt jobb. När jag finner en liten bit stabil mark i det som borgarasen kallar livspusslet så är jag fantastisk i det jag tar mig för.

Det bästa med livet just nu är att jag är precis lika älskad som jag får lov att älska tillbaka.

/<3

Är överlägset bättre än din!

Igårkväll när jag kom hem efter att ha umgåtts med sorasyster och passat bästa systerdottern så fick jag min första julklapp:) En chokladkalender haha:) Med Hello Kitty-motiv.

Jag har lämnat den hos honom, så att jag inte äter upp alla dagar i förväg. Jag har noll självdisciplin.

Anywho.

Jag kan ha en vansinnigt dålig dag, men sen tänker jag på honom och då blir allt bättre.

Han kan resonera kring varför jag är som jag är och för honom verkar det inte vara en stor grej att jag inte har världens sundaste förföreställningar. Han accepterar mig som jag är och det är en helt fantastisk kännsla.

Det är så trist att åka hem igen när jag varit hos honom någon dag och detsamma när han varit här och sen beger sig hem. När jag har vant mig vid att han somnar i min famn känns det så fel att somna ensam. Vem ska jag nu slänga benet över liksom?

En gammal intressent, vi kan kalla honom för cykelpungen, hörde av sig ikväll på msn. Jag använder den så sällan att jag inte har någon koll på vem som är vem. Återigen blev han aningen knäckt över att jag inte var tillgänglig. Jag vart rätt förvånad över att han fortfarande tänker på mig, tackade honom för att han matade mitt ego men förklarade att han får mata sitt på annat håll. Och efter att han försökt föreslå skamlighet efter skamlighet så insåg han att jag inte nappade alls. Död fisk.

Den enda jag tänker på och är intresserad av i det sammanhanget, och de flesta andra, är världens bästa pojkvän. Min pojkvän.

Jag gnäller bekymrat om morgonen i oro att han inte ska valna och hinna till skolan, men han  älskar mig ändå.

Blubbblubbblubb.

Blogginlägg kan inte alltid vara rosa och fluffiga. Jag kan inte alltid vara rosa och fluffig.

I am the seal walking in to the club.

-------------------------------------------

Det har inget med någon annan än mig att göra. Och jag fixar, eller försöker åtminstone. Det går långsamt, är besvärligt, och jag drunknar i snigelslem.

Någonstans bottnar det i allt det där jag vuxit upp med och fått lära mig som är fel. Jag vet inte hur man upprätthåller någon som varit bra när det väl har förstörts av något dåligt. Förstår man vad jag menar när jag skriver så?

Jag är liksom felprogrammerad, har ingen normal förföreställning om hur man gör sånt här.

Och allt är ju väl, ingenting har hänt. Men jag mår tokdåligt. Det är nog delvis beroende på den orättvisa som kvinnan drabbas av varje månad. Men det ganger i mig. Jag tror att det kan kopplas till att majoriteten av alla jag har älskat och som påstått sig älska mig tillbaka inte varit speciellt ärliga.

När jag var tolv år gammal sa min pappa till mig att han inte älskade mig. Och att han nog aldrig älskat mig någonsin.

Men jag älskade honom ändå. Hela vägen upp till månen och tillbaka.

Tillit är besvärligt och smärtsamt. Men ändå har jag inga problem att släppa den garden när någon vettig och vacker väl kommer kring. Som nu.

Men det är svårt att förklara. Eller jag vet inte. Kanske är det inte så svårt, bara inte så logiskt. Kanske tycker folk med normala föreställningar att det bara är löjligt. Men jag mår ändå skit för det.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är fel på mig. Dysfunktionella jävla fruntimmer.

Vansinnigt osäker på sig själv. Att bli dumad på jobbet varje dag hjälper inte.

Den där kunden som petade på mitt fett med orden "sådär vill inte jag att det ska se ut, det är fult" triggade. Plötsligt blir man medveten om hur tjock man faktiskt är. Och när jag blir det så äcklas jag av mig själv.

Jag äcklas av allt idag, varenda liten cell i min kropp föraktar jag. Och jag är bara så ledsen att jag inte är mig själv i någon annan. Bara så ledsen.

Men heyy... imorgon är jag fast anställd.. och det är väl värt att fira?

Jag är skeptisk.

/The Gunslinger

Återigen stör jag mig på "rampljuset". En "Kreativ Tjej" försöker locka läsare genom sitt forograferande och pysslande, men måste hon se ut som en hora på sin bild för att lyckas? Världen äcklar mig.

Det har hänt massor sedan jag skrev sist. Det största som har hänt är väl att jag fixat ny strömsladd till datorn, och så har jag bokat tid för bläcket. Nu är det dags för tattueringen. Äntligen säger jag. Om lite mer än en vecka ligger jag under nålarna:)

Överlag har det varit något av en failmånad. In på sjukan för magen och nu senast har jag lyckats paja ryggen. Uppenbarligen är jag benägen att blåsa omkull rätt ofta. Pinsamt nog innan stormen kom. Gick inte ens ut igår och nu blir jag sen till jobbet eftersom tågen inte går.Betalade räningarna igårkväll och konstaterar att det blir tufft ekonomiskt resten av månaden. Depositionen på tattueringen är redan gjord så den slanten kommer inte tillbaka. Men kanske att jag borde ta en tid i januari istället? Fast nä, jag har väntat i ett år, det får räcka.

Hursomhelst är alla räkningarna betalda och bara det borde faktiskt vara en lättnad, skäms på mig för att jag inte känner så. Har tre julklappar kvar och de är väl inte så superbilliga, men jag kan leva på kärlek och smoothies, no problemo.

Det här blir ett hackigt inlägg, men jag är smärtpåverkad och tankspridd. Sitter och funderar på hur jag ska överleva en arbetsvecka med den här ryggen. Det är ju inte riktigt som så att jag har råd att vara hemma. Och det vill jag inte heller för då blir jag galen och riktigt sur. Förhoppningvis blir det bättre när jag kommit igång och rört på mig lite mer. Just nu sitter jag ju bara stilla här. Sovit så värdelöst inatt. Drömt en massa konstigheter. Glömde ta min medicin igen igårkväll.... det är andra kvällen i rad. Tar jag den inte ikväll så går jag in i abstinens. Det är grymt drygt ska ni veta. Hade jag kunnat ta den nu så hade jag gjort det, men det känns inte helt reko att komma till jobbet och vara helt väck.

Jag får bita ihop och göra något kreativt av det.

Fast jag vill ju inte jobba:I

Eftersom jag lyckades paja min strömkabel för några veckor sen har jag inte riktigt kunnat blogga. Ska köpa en ny imorgon, sen har jag en hel del att uppdatera!

/Walker