Jag har hittat en återförsäljare i staden där jag jobbar.

Jag kommer att bli så fattig, men det är så värt det.

Jag sitter och lyssnar på skitmusik som påminner mig om allt som har varit.

Vet inte riktigt varför men det är väl inte helt genomarbetat än. Igårkväll hade jag en sån frukatnsvärd ångest över livet där uppe. Alla jag lärde känna som numera bara är spöken på facebook.Facebook, den humorsistiska sajten som föreslår att jag ska bli kompis med min föredetta pojkväns nya flickvän. Alla som blev som en familj men som jag nu inte ens kan säga hej till. Det känns som en helt livstid sen, som att allt det där tog plats i en annan värld.

Det tar tid att bearbeta långa förhållanden, speciellt de som gick käpp rätt åt helvete.

Men jag är trött nu. Trött på att inte kunna låta bli att tänka tillbaka på och undra hur det kunde ha sett ut. Undra hur det hade gått om jag hade agerat annorlunda, inte varit så fokuserad på mig själv och det jag var med om. Men det är ju lätt att sitta här och piska sig själv i efterhand. Det enda jag verkligen vet nu är att inget av det där kommer hända igen. Det är skillnadsgraden natt och dag här. Livet är skitljust just nu och jag klagar inte.

Men jag kan inte sluta undra. Mest om jag någonsin kunnat bli lycklig där uppe. Jag tror inte det.

Inte ens om jag träffat någon ny där. Jag är ett flockdjur. Klarar mig helt enkelt inte utan min familj.

Men jag mår så mycket bättre nu.

Och igår hände något alldeles fantastiskt roligt. Handels kom och befriade mig från en halvtimmes arbete:) Vi hade en lång och fin diskussion om min arbetsplats och hur jag vill ha den. Så när jag blir fast anställd ska jag bli skyddsombud och gå lite utbildningar hit och dit. Skojs. 

Kan det vara så att den politiska karriären börjar här?

//AIK är fan äckligt

Ben and Jerrys laktosglass. Det här blir spännande. Den är lätt värd vartenda sura öre den kostar, men vi får se hur många minuters bibelstudier det blir på dass sen. Laktoskännslighet är inte alltid kalaskul.

Jag slutade tre idag. Grät på bussen hem. Inte för att jag var trött, utan enbart för att jag vet att jag ska dit imorgon igen. Enbart för att jag vet att den där listan sitter i personalrummet och hånar mig. När som helst trillar det in ett mail, eller kanske rentav två, där man undrar hur det kommer sig att jag är så usel. Om inte annat så kommunicerades det på utvecklingssamtalet. Det här är inte okej. Jag känner att jag inte vill vara där längre, känner inte att det är kul. Förljden av det blir att jag faktiskt gör ett dåligt jobb. Och hur mycket jag än försöker att göra bättre infrån mig är det en likgiltig röst där inne som saboterar allt. Jag är helt övertygad om att jag kommer få sparken. Vilket är rätt löjligt med tanke på att det är jul snart. Jag är löjlig. Löjlig som överhuvudtaget tar åt mig. Varför kan jag bara inte skaka av mig det? Inte ta det personligt. Inte internalisera kritiken och piska mig blodig för att jag inte duger. Det är ju bara ett jobb, inte ska väl det vara så svårt att genomföra? Eller? Jag känner mig rätt vilsen måste jag erkänna. Jag tror att mitt största problem är att jag inte är helt säker på vad jag vill, och att jag har tappat lusten. Varenda kund känns som ett problem, ett hinder, rentav en kränkning. Jag tycker att jag säljer mig själv alldeles för billigt.

Men ett jobb är ett jobb, eller hur?

Är inte helt säker på om det är hösten eller situationen, men katastroftänkandet har återinträtt och funnit sig tillrätta i min vardag. Det är lustigt hur man tror att man blir av med saker, att man utvecklas ifrån dem. Det är också rätt löjligt. Katastroftankar är nog ganska allmänt för maskrosbarn och alla barn av kaos. Men det blir ingen detaljerad förklaring nu. Det orkar jag inte. Jag vet bara att jag måste rikta föraktet och allt det där intensiva någonstans, och då blir min hjärna vild. Det är så uppenbart för mig att jag inte mår bra, torts att det enda som inte funkar i mitt liv just nu är jobbet. För allt annat är verkligen toppen! Men jag tänker challenge accepted. Att det är nu jag ska passa på, när allt annat är lugnt och stabilt, att faktiskt gå till botten med de här tankarna. Och det här sättet att avreagera sig på. Det är själdestruktivt och något sådant har jag inte tid med när jag faktiskt mår bra.

Jag tänker börja med att dagligen påminna mig själv om att jag är ämnad för så mycket mer än så här, att det här bara är ett tillfälligt stopp på vägen. Och en sjuhelvetes jävla bra erfarenhet.

//These boots were made for walking, and that's just what they'll do. One of these days these boots are gonna walk all over you.

Det var iallafall så det kändes idag. Jag är både känslig och kännslosam, därav lite(läs mysket) lättkränkt och långsint.

Det var visserligen inga direkta nyheter som presenterades under denna fantastiska stund mellan  mig och min chef.

Vi pratade lite om min utveckling och hur det kommer sig att den gått käapp rätt åt helvete på senare tid. En del av mig vill ju vara ärlig, riktigt ärlig.

Men precis som jag konstaterat tidigare så betalar inte hyran och räkningarna sig själva. Bagarmötet tog väl två planerade timmar och sen var det dags för utvecklingssamtalet. Överlag känns det ändå helt okej med tanke på att jag inte riktigt hade tänkt göra karriäar här. Jag söker lite annat, funderar pån att komplettera mina studier så jag kan söka in på program nästa år kanske. Men det är bara ett kanske.

Jag får styra upp nu och göra ett bättre jobb helt enkelt. För när det kommer till kritan är det ju precis det det är, ett jobb. Jag får distansera mig lite mer tänker jag. Inte lägga ner hela min själ i det här.

Resten av kvällen är jag iallafall ledig och det är väldigt skönt. Har varit ensam nu sen jag kom hem och ord kan inte beskriva hur skönt det är med egentid. Annars är det ju alltid någon i min närhet. Ibland behöver man få vara ifred, andas ut. Kanske skrika och gråta lite. Annars orkar man liksom inte. Min underbara pojkvän kommer dock snart. Då ska vi laga mat, sen ikväll blir det vin med ost och kex och Paranormal Activity 2. Jag vill nämligen se trean på bio. Men han är ingen filmfantast så som jag. Han är mer av en läsare. Vi får se det som att vi kompletterar varandra. Just nu är jag en bloggare och en sångare. Jag må ha en skitliten teve, men helvete vad jag har ljud;) Mina grannar får igen för att de är nattugglor utan vett. Just nu är det en ganska hård period. Innehåller musiken inte dubbel baskagge så duger den nämligen inte. 

Usch, det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva ikväll. Mer seriösa ting. Men min hjärna och mitt hjärta orkar helt enkelt inte gräva. Även om jag behöver få det ur mig.

Allt är i sin ordning, men jag är inte okej.

Pappadag.

... försöker jag stenhårt att bli hel igen.

Men idag gör det ont.

Idag gör det ont att alla de där åren var så destruktiva. Att vi, som kunde vara helt fantastiska ihop, gjorde varandra så fruktansvärt illa. Och jag är alldeles för stolt för att säga hej.

För stolt för att försöka nå ut till den där människan som var en fantastisk vän, och som en del av mig saknar.

Där finns inga romantiska kännslor kvar alls. När jag ser en bild på honom slår det mig bara att han är ovanligt lik en bäver i sin nya frisyr. Det som jag hakar upp mig på är nog mig själv. Mitt sätt att hantera, min totala blindhet inför den större bilden. Men livet är rätt fult i en könsordnad beroendeställning.

Förhållanden går käpp rätt åt helvete när man inte kan kommunicera. Vänskapliga som romantiska.

En bit av mig dog där uppe. En jävla massa mil hemifrån. Jag tror inte att den går att återuppliva. 

Det är lite som att han bara tog en del av mig och gick, och jag lät honom.

Jag känner inte till något annat. Jag är gränslös. Jag släpper in och älskar.

Jag ångrar det dock inte. För jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och alla mina små egenheter. 

Idag är det bara tungt. Tungt att jag känner mig så fruktansvärt tillitsskadad att jag hela tiden går omkring och förväntar mig det värsta. Det här med rättvisa, integritet, bekräftelse och kärlek är faktiskt inte helt självklart för mig. Därför tar jag det ogärna förgivet. Jag blir helt ställd av det faktiskt. Att få vara jämlik och att få vara en medmänniska i ett förhållande är helt fantastiskt. Jag har aldrig upplevt det här innan. Jag har en alldeles fantastisk pojkvän. Han låter mig vara mig, i alla lägen. Han låter mig tycka, känna, vara. Det absolut bästa av allt är, att han får mig att känna mig värd honom. Jag behöver inte lägga upp någon fasad eller vända kappan efter någon vind. Och jag duger precis som den jag är.

Jag släpper in och älskar.

"If I could start again, A million miles away. I would keep myself, I would find a way"

//Lolita

"If I let you in, you'd just want out.If I tell you the truth you'd vie for a lie. If I spilt my guts, it wold make a mess we can't clean up"

Gick på inne på ICA för någon dag sen. fastanade framför en av hemavdelningarna. Stod säker i tio minuter och tittade på giftpinnar som är till för att döda skadeinsekter i innomhusblommor. Jag undrade så vad jag skulle få för reaktion om jag bröt upp en förpackning och körde ner två pinnar i halsen på tjejen som befann sig i gången bredvid. Skrikik och bräkig. Säkerligen en människa världen skulle klara sig utan.

Men som tur är är jag ju inte helt jävla tappad, så jag lät bli. Fast jag hade verkligen velat.

Nuförtiden är det som om det lilla tålamod jag en gång hade verkligen är som bortblåst. Jag tappar något på jobbet och jag blir rasande. Ska jag plocka ner en vara men får med mig tre så känns det som om jag har en annalkande hjärnblödning. Det här med att jobba nio dagar i rad för att vara ledig en och sen jobba nio till funkar inte.

Jag kommer att bli galen. Men än så länge har jag inte lärt mig konsten att skita pengar och räkningarna betalar inte sig själva.Men är det verkligen värt att må så här den lilla tiden jag har ledig?

Jag är inte så säker på det.

Idag festar så gott som alla jag känner, tillsammans. Men jag har öppningen imorgon och måste gå upp klockan fem...

God natt alltså.

//Walking out

Igår var det kaos i mig.

Fem kartonger att packa upp växte med nio när leveransen kom. En leverans som vi inte alls hade räknat med och som gav mig dödsångest deLuxe. Det är jobbigt att stå där själv, till svars för allt. Ansvarig för allt. Med så höga krav och en psykosocial arbetsmiljö som är vidrig.

Jag går till jobbet varje dag och känner mig dumpad av kunder. Jag känner mig dumpad.

Idag sålde vi alla bra och det är ju kul när vi lyckas få det att gå åt rätt håll för vår bakåtsträvande jävla skitbutik.

Men jag har mått förfärligt dåligt sedan igår.

Dåligt fysiskt och dåligt psykiskt. Det är som att jag jag imploderar.

Jag vill gråta och skrika samtidigt men jag kan inte, det enda som infinner sig när jag väl försöker tillåta mig är en iskall likgilltighet. Det bara skriker depression.

Jag ska akta mig.

Jag tackade nej till extrajobb idag. För att nästa veckas enda två lediga dagar verkligen ska få vara lediga, lagom till jag kom på att det är både personalmöte och utvecklingssamtal...

En del av mig är helt övertygad om att jag kommer få sparken. Det är rätt jobbigt.

Och så litar jag inte det minsta på min chef. Jag vet inte om jag borde säga något om det i samtalet eller om jag borde tänka på att jag ännu inte är fast anställd och vara tyst. Mest strategiskt är nog det sistnämnda. Men för varje sak jag inte yttrar i ord dör en liten del av mig. En del av min glädje för det jag gör och för människorna jag möter. För om jag aldrig får lov att visa eller berätta vad jag känner, hur ska jag då kunna ge det absolut bästa av mig själv? Man orkar bara bära en viss tyngd en viss sträcka. Sen är det kört.

Men jag är ju visserligen rätt seg. Och tur är väl det. Jag ser inte fram emot att jobba imorgon. Inte alls.

Jag jobbar imorgorn, hela helgen, måndag tisdag och har personalmöte och utvecklingssamtal på onsdag.

Och en del av mig vill dö.

//Walking after you

Att jag minst en gång om dagen dessutom åker förbi pappas grav gör inte saker och ting bättre. Jag relekterar över livet på ett helt annat sätt sen han dog, både på gott och ont. Jag funderar lite på hur min värld hade sett ut om han inte gift om sig efter att han skiljde sig från mamma. Hur livet hade varit utan den där extra familjen och de där halvyskonen. Halvsyskonen som jag så gott som alltid betraktat som hela men som jag nu glider längre och längre ifrån. Jag ska träffa min lillasyster idag, för första gången sedan pappas begravning för ett och ett halvt år sedan. Jag vet inte vad jag känner riktigt. /Walkning after you

Jag har ingen som helst aning egentligen.

Alla har en blogg, ytterst få har ett seriöst syfte. Det känns å ena sidan som ett bra forum för ventilation, men å andra sidan som att det lilla viktiga man vill ha sagt bara kommer drunkna i vilsna tonårspojkars äckliga kärleksförklaringar över internet. Under tiden jag författat det här har jag sett minst tre sådana i "rampljuset".

Jag vet inte vad jag själv har för syfte, det lär vi tids nog märka. Kanske jag också klämmer till med någon check liten kärleksförklaring, man är ju inte ensam heller!

Det här är mitt första blogginlägg någonsin.

Jag kliver ut i ljuset och blottar mig.

Idag är det lördag och majoriteten av denna fina dag har jag spenderat i en av kapitalismens alla högborgar, fullt upptagen med ett jobb som sakta äter mig inifrån. När jag går där ifrån är jag full av förakt.

/The Walker